En bild av karate

Ju mer vi lär oss om något, desto mer inser vi att vi inte kan. Sällan i livet ser jag det så tydligt som inom karaten. Du börjar med vitt bälte, tar dig teknik efter teknik, timme efter timme, år efter år med träning, svettdroppe efter svettdroppe, så småningom till svart. Men det slutar inte där. Ju mer du tränar med ditt svarta bälte, desto mer slits det – och ju vitare blir det. Det finns ständigt mer att lära. Du blir mer och mer som en nybörjare. Detaljerna att slipa på tycks bli fler, och ju mer du lär dig desto mer finns att lära.

I det här konstprojektet har jag velat tolka detta genom att låta vitt bälte möta den svarta färgen som möter det vita papperet. Vitt-svart-vitt, i en ständig pendel. Och mellan det vita och det svarta finns de grå nyanserna – vägen framåt. Uppåt. Bortom. För det finns alltid mer att lära.

Så här ser trettio års karateutövande ut, destillerat till en tolkning av den här konstanta, pendlande rörelsen. I karaten liksom i konsten är utmaningen densamma, den att få rörelsen och tanken att jobba ihop. Jag vet att den kommer att se annorlunda ut om några år. Det måste den, för jag blir aldrig färdig. Jag kommer alltid att ha mer att lära. Tillbaka till vitt, åter till svart. I evighet.

Se bilderna här.

Foto: Mattias Karlsson