Andas – berättelsen om en bildserie

Jag går ut i den värmländska skogen med min kamera. Jag behöver gå en stund, liksom gå av mig stadsbruset, innan jag saktar ner mina steg och låta mina ögon och nyfikenhet leda mig och mina fötter. Jag går saktare och saktare. Grenar, kvistar och lövverk blir till linjer och fält av ljust och mörkt, snarare än de växter de är.

Jag använder min analoga kamera, en Nikon FE2, och det tar lite tid att titta genom den lilla sökaren, och skruva, titta, skruva lite till, justera, fundera över vad jag vill låta träda fram, vad jag vill sudda ut lite grann, vad är viktigt att behålla i bilden, vad är det inte… Jag leker med att ändra kontrasterna, kompositioner, känner efter vad som känns rätt. Och sen: Klick. Nu finns ögonblicket på filmrullen som kamerahuset skyddar. Och tiden har upphört för länge sen. Eller är det bara fråga om ögonblick?

När jag har negativet i min hand väljer jag ut det som känns bäst, lägger det på mitt ljusbord med en tunn plastfilm över. Jag följer vissa av linjerna med min svarta tuschpenna. Jag skapar bilden på nytt.

Sen lägger jag en torrnålsplast över min teckning, fortfarande på ljusbordet. Och så greppar jag mina torrnålar med fast hand, och rispar försiktigt men bestämt i den efter teckningens linjer.

I det sista momentet tar jag min lilla plastbit, 3,5 x 2,5 cm, storleken av ett fotonegativ, till grafikverkstaden, där jag värmer lite på den, valsar på tryckfärg, gnuggar in färgen, tar bort den överflödiga dito. Jag fuktar ett papper, och låter torrnålsplasten och papperet kramas ordentligt i den stora, tunga tryckvalsen.

Och sen finns den där. Bilden. Den existerar nu. Är en del av världen.

Och titeln då?

Jo, det den här långa och långsamma processen har lärt mig, det den hjälper mig att göra, är att – just det – andas. Att skapa bilder är för mig ett sätt att hantera verkligheten, i all dess ibland ogreppbara komplexitet. Konsten är ett sätt att göra saker hanterbara.

Som så ofta berättar min konst något för mig. Saker jag behöver förstå om mig själv. Som just nu: Jag behöver andas. Ordentligt. Medvetet. Långsamt, gärna. Det är alltså det jag har sysslat med när jag har arbetat med de här bilderna. Jag har andats. Men jag förstod det inte förrän någon uttalade precis det ordet och jag hade de färdiga bilderna i min hand.

De första tre bilderna i Andas-serien visades på en utställning på Konstfrämjandets i Värmlands galleri i Karlstad. Det finns sex exemplar av varje motiv, men varje bild är unik på så vis att det finns små variationer i var och en, eftersom de är tryckta för hand.

Andas.